Idag har det gått 2 år sen min underbara farmor gick bort. Och det gör fortfarande lika ont och jag känner fortfarande att jag vill åka till högadal och ha söndagsmiddag. Se Markus slänga köttfärslimpeändar till farmor och  se farfar hälla ut läsken över bordet. Se farmor skratta så mycket att hon måste ta av sig glasögonen för dom immar igen. Jag vill ha en söndagsmiddag. Men det går inte, inte utan farmor.
Jag säger bara, det är helt galet vad tiden går. Jag vet inte vart tiden tar vägen och det gör också lite ont. Känns inte som att man hinner med allt man ska, fast ändå gör man det..