Lider nog av lite..

 Seprationsångest. Ja, jag blev helt bölig i bilen på vägen hem och kände att jag hade gjort vad som helst för att få hålla min kise i min famn, kela med henne. Herregud, i skrivanders stund får jag tårar i ögonen. vad är det för fel på mig?! Heeelt sjukt att man kan sakna, älska ett djur så mycket. Jag hoppas på att min mise får det bra hos cassa, jag vet att hon kommer göra sitt bästa för att hon ska trivas och må bra. Om 9 månader kommer jag hem och då ska jag ta hand om min kisemise.

Önskar att jag kunde ta med henne hit!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0